Hundhalsband med GPS till Taggen

I helgen satte familjen jordgubbarna i vrångstrupen när vi insåg att vår hund Taggen hade hoppat över staketet i sin hundgård och gett sig ut på äventyr på egen hand. Med en stor och ganska hårt trafikerad väg i närheten en kilometer i ena riktningen och en järnväg på andra hållet är detta något som får alla familjemedlemmar att glömma allt vad efterrätt heter och hoppa i skor och stövlar för att ge sig ut på hundjakt.

Taggen är en pigg schäfer som nyligen fyllt tre. Vi köpte honom som valp och har övat lydnad ända sedan han var liten, men när det gäller vissa saker, som lukten av lever till exempel, är han fortfarande inte helt kontrollerbar. Han blir helt enkelt så till sig att han inte kan låta bli att ställa sig och tigga och dregla, trots att vi sagt åt honom för en halv minut sedan att han ska gå och lägga sig och vänta på sin tur. Dessutom har han rymt från hundgården en gång förut, då han tydligen känt lukten av grannens tik som löpte. Grannen hittade honom då krafsande och gnyende utanför deras hundgård… Efter det satte Martin upp ett extra nät runt hundgården och han hade inte rymt sedan dess.

Men den här dagen var i alla fall vädret fint och Taggen befann sig i hundgården i trädgården medan familjen åt en sen lunch. Det var yngsta dottern Viktoria som stirrade ut genom fönstret istället för att äta den sockerdränkta jordgubben hon hade på skeden. ”Men var är Taggen?” sa hon efter en liten stund och resten av familjen började söka med blickar över trädgården. Hundkojan var tom och han syntes inte till någonstans.

Sökning i alla riktningar

Med en familj på fyra gav vi oss iväg i varsitt väderstreck med Taggens namn på våra läppar. ”Taggen! Taggen, kom hit!” lockade vi i norr, söder, öst och väst, men ingen hund syntes till någonstans. Vi gick längs åkrar och skogar, vägar och järnvägsspår. Vi knackade på hos grannar, ringde polisen, sökte i timmar utan att hitta vår lilla tagg.

När kvällen började närma sig hade vi fortfarande inte fått några som helst livstecken från vår hund. Vi lade upp en efterlysning på Facebook, kramades och Viktoria grät. ”Tänk om han aldrig kommer tillbaks…” Vi andra tänkte förstås samma sak. Tänk om…

När klockan var 23 hade mörkret sänkt sig över vårt hus. Barnen hade gått och lagt sig och jag och Martin började också göra oss redo för natten, men han ville ta en tur till med bilen och öppnade dörren. Och vem stod där utanför, om inte Taggen? Med en andedräkt och päls som bara stank av kadaver. Han måste ha känt lukten av död hjort eller något liknande, fått fnatt och sprungit för att få sig en riktig festmåltid. Och så pass gott var det tydligen att han inte hörde (eller i alla fall hörsammade) våra rop… Men som alla nog förstår kan man knappast vara arg på en hund som kommer tillbaka när man näst intill förlorat hoppet, så trots lukten klappade vi honom mest och väckte barnen för att berätta. Vi badade honom, försökte borsta hans tänder och stoppade om honom i hans säng.

Framtidslösningen

Ja, tänk om vi bara haft ett halsband med GPS till Taggen den här helgen! Det har vi faktiskt införskaffat nu. Dessutom har vi fixat en koppellösning så att han sitter kopplad till en kabellina när han är ute i hundgården. Den begränsar inte hans rörelseradie inom hundgården, men hindrar honom från att hoppa ut. Tur att man bor tillsammans med en liten uppfinnarjocke (Martin) alltså! Nu är vi dubbelt och trippelt försäkrade om att om Taggen känner doften av något oemotståndligt igen, så kommer han först behöva ta sig loss från en nästintill omöjlig koppling. Och dessutom kommer vi då att kunna spåra honom på nolltid om GPS:en gör sitt jobb dvs.